lördag 6 november 2010

Vår älskade Leonita


Vår älskade lilla ängel. Vi vet att du har det bra där du är. Det har gått snart 5 år sedan du rycktes bort från våra liv. Känns ibland som det var igår du försvann, men ändå känns du så nära.Jag minns hur vi alla gick & väntades på att du skulle komma, mest av allt din mamma & pappa. När du väl föddes så spred det sig en sådan glädje, vi hade ju väntat så på dig.Ni hade just förbrett er för hemgång från BB men i samma stund fick mamma & pappa dåliga nyheter. Och den där trygga enorma glädjen förvandlades snart till en mardröm för oss alla.Vi fick reda på att du föddes med hjärtfel & du fick åka in akut till Silvias barnsjukhus i göteborg. Där började din resa, en kamp mellan leva eller dö. Alternativet var att du fick genomgå en hjärtoperation och det fanns för & nackdelar med operationen. Men precis så som alla föräldrar hade resonerat så var valet självklart för dina föräldrar att du skulle genomgå operationen. Du var ju allas ögonsten & vi alla bad att du skulle klara den svåra operationen. Du genomgick operationen och det var lite tveksamt hur läget var för dig med tanke på din födelse och också att det skulle ta så mycket kraft och energi ifrån dig. Man var rädd att du inte skulle orka med en sådan stor ingrepp. Men en hel vecka gick efter din operation & allt såg ljust ut, vi vågade inte hoppas för mycket utan tog en dag i sänder. När vi passerat vecka 2 så kom faster på besök, jag minns kvällen som igår, och du låg där i din lilla säng så änglalik & du hade din älsklings filt & nalle. Jag stod och tittad så på dig minns jag & du var så vacker & bad i samma stund att du skulle bli bra. Faster pussade dig & du luktade gott & även om du hade alla slangar så var du just lika fin. Dina prover såg bra ut & allt verkade gå i rätt väg, men vi vågade ändå inte hoppas för mycket. Jag åkte ifrån dig med en känsla av att Du redan var en liten kämpe som tog dig igenom den svåra operationen. På natten får jag ett samtal av din pappa att du somnat in, och det berodde inte på att något gick fel utan att Du hade kämpat tillräckligt. Jag minns än idag hur allting blev svart & livet helt plötsligt känndes orättvist. Detta skriver jag till Dig idag för att idag hanterar jag det betydligt mycket bättre, jag vågar prata om det & jag vill att du nånstans där uppe ska veta att det går inte en dag utan att jag eller vi inte tänker på dig. Vi älskar dig & kommer alltid att älska dig vår älskade Leonita.



//Love Evve
Din faster

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar